27 november 2012

That's the thing about love

Det här med kärlek. För att vara en ganska optimistisk själ så är jag förvånansvärt cynisk när det kommer till kärleksrelationer. För hur mycket jag än längtar efter äkta kärlek och hopplös romantik så tror jag inte riktigt på den. Jag tror stenhårt på att man kan älska sina barn, sina vänner, sin familj, sin hund gränslöst. Men jag har svårt att tro på den tvåsamma långa relationen.

Jag kan tro på kärlek när det gäller andra. T.ex så har jag en vän som hade många kortare relationer och nu hux flux har överraskat oss alla med att vara superlycklig, kär och förlovad och jag tror stenhårt på dem och önskar dem all lycka! Jag känner också ett lyckligt gift par som har en hopplöst romantisk historia. De kom ut som lesbiska ungefär samtidigt, för då hade de i hemlighet blivit förälskade i varandra utan varandras vetskap. När de till sist blev tillsammans gifte de sig efter två veckor i Vegas. Ett år senare gifte de sig i Sverige och de är fortfarande gifta och fruktansvärt söta tillsammans! (På något sätt föreställer jag mig att det är lättare att leva med en kvinna, förmodligen eftersom jag har så jäkla underbara tjejkompisar)

Sedan så har mina grannar alltid varit det perfekta exemplet för mig att man kan få det att funka alldeles utmärkt. Efter över 20 år och två vuxna barn kan man fortfarande se dem pussas, ställa sig i köket och bara kramas en stund, liksom vilande i varandra, eller sitta tätt tillsammans i soffan. Jag pratade också med mina mamma häromdagen och hon konstaterade att hon aldrig ångrat att hon, 16 år gammal, tog alla sina saker och knackade på pappas dörr och sa att hon från och med nu skulle bo där. Att hon efter mer än 30 år och miljoner gräl fortfarande är nöjd över hur allting blev trots att kärlek ser väldigt annorlunda ut efter så lång tid tillsammans. Så visst, kärleken finns och den är vacker och stark! Men någonstans är jag trots det fortfarande skeptisk.

Kanske beror det delvis på mina tidigare relationer, som efter max 1, 5 år obevekligt gått åt skogen. Man kommer till en punkt där man inser att man är för olika och att det aldrig kommer att funka i längden. Problemet är att då är man redan kär och det blir jävligt jobbigt när det för eller senare tar slut. Jag har älskat alla mina tidigare män på något sätt. Men det har liksom aldrig varit tillräckligt. Jag har helt enkelt inte hittat rätt.

Sen så vet ju alla som känner mig hur oerhört lätt jag blir förälskad till höger och vänster, och hur det lika fort kan gå över igen. Någonstans i mig gömmer sig trots allt en liten romantiker. Jag tror inte på att hitta "den rätte" och att allt bara plötsligt kommer att funka resten av livet. Det är en Hollywood-utopi som inte existerar. Däremot tror på att man kan hitta någon som man vill välja. Som man kan fungera ihop med, vårda sin relation tillsammans med och fortsätta älska länge.

Jag ser fram emot den dag då det kommer en man som kan få mig att tro på att även jag kan älska fullt ut och släppa båda fötterna från marken. Den dag då det inte finns något annat val än att kämpa för att hålla ihop för att jag inte kommer att vilja vara utan honom i mitt liv.Tills dess kommer jag fortsätta att förälska mig till höger och vänster, flirta runt och njuta av att vara singel och bara behöva ta hand om mig själv.

Noah och Allie från The Notebook - det perfekta Hollywoodutopi-kärleksparet
och världens vackraste kärlekshistoria.som alla måste se minst en gång i sitt liv!


XoXo / Linn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar